Betala betala

I Rwanda har vi ett ganska begränsat antal praktiska frågor att tänka på. Tex. omhändertar ambassaden hyra, elavgifter, vattenavgifter, ev. skatter etc. Förvisso sköter jag personligen inköp av matvaror och dryck samt tillagar våra middagar. Sara har hand om frukostracet, vilket till stor del handlar om att skala ohemula mängder frukt, papaya, mango, passionsfrukt och banan. Till frukost brukar jag nöja mig med en fruktsallad, lite juice och kaffe. Luncherna består mestadels av rester, precis som vi brukade göra i Sverige. Ibland slår jag mig lös och använder min lediga tid till att söka upp nån restaurang som serverar lunch. Det är ganska vanligt med lunchbuféer i Kigali och dessa kostar ca 25 kronor. Jag avhåller mig dessa tills vidare pga. tveksam varmhållning av maten. Sara har redan åkt på några svängar med magsjuka/matförgiftning med lunchmat som förmodad smittkälla. Äter man lunch på ett lite bättre ställe får man faktiskt räkna med en utgift som motsvarar en lunch i Sverige, dvs. i spannet 50 till 100 kronor. Som ni säkert förstår avhåller den kostnaden de allra flesta Rwandier från att besöka dessa etablissemang. Vår housekeeper, som tjänar bra i Rwandiska termer, har tex. en månatlig lön på ca 1600 kronor. Utöver detta ger vi honom en slags månatlig bonus om 200 kronor, vilket även våra vakter får. Utöver detta står vi för te och socker, vilket verkar vara ett nödvändigt centralstimuli för att hålla vaktgänget alert om nätternas förmodligen helt händelselösa pass. Jag har i tidigare blogginlägg berättat om att vi nu har fått fiberbaserat bredband installerat. Detta funkar alldeles utmärkt och kombinerat med en VPN-koppling kan vi nu via våra surfplattor och datorer se obegränsat på svensk TV, lyssna på radio och musik, ha videokonferenser och ladda ned spel, allt med supersnabb hastighet och säker uppkoppling. Allt detta har gjort det möjligt för oss att riva ned två styltiga parabolantenner som stått på tomten. Det finns helt enkelt ingen anledning att hålla på med sattelit-TV när man kan söka upp de kanaler och program som intresserar en på internet istället. Detta är något som framför allt barnen nyttjar fullt ut. Själv tittar jag nog mest på olika squashmatcher på youtube, snarare än nyheter och serier. Härnäst ska vi aktivera e-bibliotekstjänster så att alla i  familjen kan låna e-böcker från Stockholms stadsbibliotek. Avgiften för bredbandet är emellertid ganska hög, även i svenska mått. Vi betalar ca 1400 kronor i månaden för kalaset, men det är utan tvekan värt pengarna. Alternativen är förvisso betydligt billigare men kan inte på något vis jämföras med den kvalitet som vi åtnjuter med fast fiberuppkoppling. Avgiften för bredbandet för vi bekosta helt ur egna fickor. Igår förföll slutligen den första fakturan till betalning. Under förra veckan blev det således dags att ge sig i kast med att betala denna. På modernt manér hade bredbandsbolaget tillsänt mig en e-faktura via e-post. Allt ok så långt. Utrustad med en utskrift av denna begav jag mig så i torsdags till det lokala bankkontoret för att likställa debit och kredit. Innan jag gick in på kontoret gjorde jag en sväng till bankomaten utanför för att hålla rätt likvid tillgänglig (betala med kort verkar inte finnas på kartan hos bankerna). Väl inne på filialen sätter jag mig ordenligt i kö, och flyttar så sakteliga min vita bak från stol till stol tills det 10 minuter senare kommer till min tur. Kassörskan förstår mitt ärende, men kan inte hjälpa mig trots att bredbandsföretaget för betalning har uppgett ett konto i samma bank för betalning. Jag befinner förvisso i rätt företag, men i fel filial, något som inte kan utläsas ur den faktura jag har mottagit från bredbandsföretaget. Jag sätter mig åter i bilen och beger mig över till Bank of Kigali’s filial i stadsdelen Remera, inte mer än 5 minuter därifrån. Remera är en betydligt mer livlig och folklig stadsdel jämfört med Nyarutarama där vi är bosatta. Så med ens ökar antalet omvärldsimpulser som behöver hanteras. Det blir med andra ord lite stressigt att hitta parkering, inte köra över fotgängare, väja för motos, samt hitta bankkontoret. Det senare hittar jag förvånsvärt snabbt och en vänlig vakt lyfter undan “no parking”-skylten för att jag ska kunna baxa in min 7-sitsiga Nissan i närheten av banklokalen. Jag sätter mig åter i kö, men märker snabbt att den köordningen inte verkar gälla just i den här filialen. Folk går helt enkelt fram till kassan i den takt de dyker upp, utan att ägna oss på köbänken en minsta omsorg. Till slut ställer jag mig upp och lurpassar mig fram till en kassa som verkar vara ledig (ingen ger signal om att nu är det din tur). Åter möts jag av det nedslående beskedet om att ja, du är på Bank of Kigali’s filial i stadsdelen Remera, men du är på fel filial i Remera. Vänligen fortsätt till kontorer som ligger 300 meter längre för gatan. Uppgivenheten samt lunchhungern börjar nu sätta in en smula och jag tackar mitt lyckliga infall att ha käkat en liten smarrig samosa (en slags pirog) i bilen på väg till den här filialen. Nåväl, skam den som ger sig tänker jag och traskar vidare ned till filial nummer 3 i ordningen denna förmiddag. Jag hittar den snabbt och inser lika snabbt att denna filial har inrättat ett helt annat kösystem än de föregående två. Man tar sig helt sonika in och ställer sig på led till den kassa man gissar blir ledig först. Det är säkert 60 personer som står i kö, kan vara så många som 100. Jag väljer kassa tre och försöker samtidigt förstå hur mitt ärende kan översättas till de smått oförståeliga rosafärgade bankinsättningslappar som den övriga köande massan fyller i. En halvtimme senare är jag framme hos kassörskan där jag hoppas på lite service efter att ha bekänt att detta är något jag inte har gjort tidigare i Rwanda, och skulle du vilja vara så snäll att hjälpa mig fylla i den har talongen etc. Niet Soviet. Det saknas nämligen referensnummer på fakturan, så var så god att ta kontakt med bredbandsföretaget igen och kom så tillbaka. Min frustrationsnivå har nu nått taket med det finns ingen mening att trilskas med en ovillig banktjänsteman när bön bakom en dessutom är hotande lång. Jag ger mig helt sonika av i oförrättat ärende. Jag söker upp min bil och rattar vidare till en hyffsad indisk restaurang där jag överväger mina alternativ. Det saknade referensnumret går att utläsa från fakturan så jag förstår inte vilken information som faktiskt saknas. Jag beslutar mig för att söka upp bredbandsföretagets huvudkontor för att försöka lösa ärendet. Efter att på fredagsmorgonen ha lämnat barnen vid skolan, spelat squash en timme och bytt till en betydligt torrare T-shirt åker jag till bredbandsföretagets huvudkontor, parkerar, blir visiterad av en säkerhetsvakt, samt mött i receptionen av en person som direkt visar mig till en man i min ålder som utan knussel går igenom min faktura och tar betalt. 7 minuter senare är jag på väg hem igen. Jag ska göra allt i min makt för att undvika kontakt med Rwandas hopplös otidsenliga banksystem i fortsättningen. Tipst är att jag slipper det.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s