Zanzibar

Med början 7 april befinner sig Rwanda årligen officiellt i sorg med anledning av folkmordet som nu inträffade för 23 år sedan. Sorgeperioden avslutas 4 juli vilket är det datum då RPF-armén lyckades avsluta folkmordet och ta makten i landet. Den mest intensiva sorgeperioden inträffar under den första veckan. Från midnatt fredagen 7 april stod allting stilla och det vilade en tung och ödesmättad stämning över Kigali. Alla stannar hemma, några ljudmässiga störningar får inte förekomma och butiker och arbetsplatser håller stängt, likaså sportklubbar och restauranger. Under den här veckan sker det flera arrangemang för att sörja minnet över folkmordet. Marcher, seminarier och andra events som befolkningen förväntas delta i. Under hela veckan stänger arbetsplatserna redan kl 14 för att alla ska delta. Som utlänningar förväntas vi inta ett förhållande av respekt till dessa händelser och i viss mån delta i solidaritetsyttringar såsom marscher. Det här är en bra tidpunkt att ta lite semester från Rwanda.

Lördagen 8 april tog vi således en taxi till flygplatsen och bordade ett plan till Dar-Es-Salam i Tanzania. Resan tog ca 1 timme och 20 minuter. Det egentliga målet var ön Zanzibar som ligger ett flyghopp om 20 minuter utanför Tanzanias kust. Flygplatsen i Tanzania är i jämförelse med Kigalis flygplats, ålderdomlig, nött, byråkratisk, och mycket varm. För att komma in i Tanzania krävs det en del pappersarbete där man deklarerar det ena och andra för att beviljas visum. Visumprocessen i sig innebär vidare flera steg där det sista går ut på att en tjänsteman uppenbarar sig från backoffice och börjar ropa ut namnen på de beviljade visumen. En halvtimme senare är vi åter på väg, nu till inrikesterminalen där vårt flyg till Zanzibar ska lyfta om några timmar. Tiden fördriver vi i en nedgången restaurang, där jag till mitt stora förtret misslyckas med att beställa en öl och i stället får in en äcklig cider. Inte precis nåt som svalkar strupen i den 30-gradiga värmen. Flyplatsen har förvisso wifi, men den är seg som kola och kopplar ideligen bort våra plattor och telefoner. Snart stiger vi på planet och stiger genom åskmolnen ut över kusten på väg till vårt mål. 20 minuter senare är vi framme och hoppar av propellerkärran. Flygplatsen på Zanzibar är en enkel historia. Vi kvitterar ut vårt bagage i en flyghangar och traskar ut i solgasset med riktning mot en taxi som ska ta oss in till stan, eller Stonetown som den heter. Termometerna i taxin visar på 33 grader. Det är dessutom urfuktigt, på ett sätt som vi inte har upplevt i Rwanda, trots att temperaturen i bland ligger strax över 30 grader. Skillnaden stavas Indiska Oceanen.

Hotellet vi har bokat ligger precis vid havet. Från gatan ser man igenom byggnaden, tvärs över en pool, ned till havet. Bedårande vackert faktiskt. Hotellet, ja i likhet med hela Stonetown, är uppfört i orientalisk stil, med vita fasader (åtministone i orginalutförandet, numera är de ganska smutsiga), bågar, artefakter, innergårdar, tinnar och torn. Vi checkar in och skyndar på för att få svalka oss i poolen. Barnen tittar runt lite, men verkar inte tro sina ögon när vår kompis Anna Ruthström står där vid poolkanten. Vidar vänder om och liksom gnuggar ögonen innan han vågar tro det som ögonen ser. Vilken överaskning! Kan nämnas att Sara har haft mycket svårt att hålla tyst om denna överaskning och många gånger har behövt kamuflera sina meningar för att avleda uppmärksamheten från det faktum att vi har bestämt träff med Anna på Zanzibar. Vi drar upp våra väskor till rummet och byter om till badkläder och slänger oss i poolen. Här hade en öl suttit mycket fint i eftermiddagshettan, men vårt hotell har inget alkoholtillstånd (Zanzibars befolkning är till 90 procent muslimer). Granne till hotellet ligger emellertid en bar/resto som har bord uppställda på stranden. Här sitter vi under ett träd och njuter av varsin kall dryck medans solen går ned över fastlandet. Anna, som varit på plats några timmar tidigare än oss, har hunnit boka bord på en indisk restaurang som ligger nåt kvarter från hotellet. Restaurangen har ett fantastiskt läge, tre trappor upp, på ett våningsplan som är öppet mot havet. Vi käkar middag och traskar hem, trötta, men mätta. På söndagen vandrar vi runt i Stonetown och tittar på de begivenheter som bjuds i de trånga och vindlande gränderna. För den som vill shoppa konsthantverk, tyg, kläder och kryddor, måste detta vara ett slags Mecka. Själv hittar jag just inget att lägga slantarna på. Vi gör också ett besök på Zanzibars lokala museum som handlar om öns historia. Maken till förfallet museum får man nog se sig om. Flera våningsplan är stängda, montrarna dammiga och vissa är sönder. Ändå ger själva byggnaden, som är fantastisk i sin egen bemärkelse, valuta för pengarna. Vi äter lunch på en pontonrestaurang belägen vid havet, med utsikt över öns hamnområde. Eftermiddagen är solig och het och vi börjar så smått längta efter hotellets pool. Således vandrar vi mot hotellet där vi slappar och badar resten av eftermiddagen. Siri deltar i en simlektion och verkar gå upp till fullo i detta. Kl 18 väntar oss ett bord på en restaurang som rekommenderats av en kollega till Sara som är verksam på ambassaden i Dar-Es-Salam. Vi har bokat bord på distans och dessutom lagt en deposition om 50 dollar. Snart förstår vi varför. Vi klättrar flera trappor i ett gammalt kolonialt hus och stiger slutligen ut på terassen till Stonetowns (troligen) högsta hus. Utsikten är slående. Man ser oceanen på båda sidor om ön, resten av staden och områdena omkring. Vi har valt att boka ett bord, men det fanns också möjlighet att välja att sitta på kuddar i en särskild del på terassen. Medans solen går ned, vinden svalkar oss, tar vi in aftonbönen från 42 moskéer samtidigt som klockarna spelar på det hinduiska templet strax intill. Här får man sannerligen en audiovisuell överblick över den influenser som har skapat öns säregna traditioner och historia. Maten som vi serveras under denna kväll är inspirerad av denna mångfald med inslag av både swahiliska, indiska och orientaliska smaker.

På måndagsmorgonen är det dags att plocka ordning på väskorna igen och ta en taxi en timme i riktning mot nordost. Vi har bokat rum på en mindre resort som heter Mvuvi, med endast 6 rum. Här ska vi vara en vecka. April på Zanzibar är lågsäsong. Många ställen passar på att stänga, ge de anställda semester och göra lite reparationer. På Mvuvi denna vecka bor vi och Anna i var sitt rum. Därutöver är det portugiskt par samt ett tyskt par som anländer först på skärtorsdagen. Mvuvi ligger precis vid stranden och har en liten pool. Vårt rum vetter direkt mot poolen och gissa om barnen uppskattade den, trots att den var ganska så liten. Även här är det mycket varmt, men vinden svalkar åtminstorne. Stranden är helt kritvit, havet växlar i nyanser mellan grönt och blått. Några hundra meter ut i havet ligger barriärrevet. Fantastiskt läge. Att bada i havet ger ingen svalka från värmen, för havstemperaturen ligger på ca 28 grader. Mvuvi visar sig vara ett perfekt ställe att slappa, läsa, leka, bada och ta det lugnt i allmänhet. Stranden sträcker sig så långt man kan se och inbjuder till promenader, dvs. om man orkar med att argumentera med dussintals personer som vill sälja än det ena än det andra (narkotika inkluderat). Mvuvi drivs av en italienare och på förhand har vi har hört att maten ska vara bra. Maten visar vara bra på papperet, fast mindre väl utförd än vad vi förväntade oss. Fisken är överstekt etc. Maten rent allmännt ganska smakfattig faktiskt. Det är inte dåligt, men det är inte heller särskilt bra. Med tillgång till färsk fisk och skaldjur borde det gå att koka ihop betydligt intressantare rätter. I vårt paketpris ingår frukost och middag. Luncherna får vi betala utanför detta och i min mening var dessa ganska dyra, även med svenska mått. Pastarätter för 120-150 kronor någon?

Nåväl, i det stora hela är Mvuvi ändå mycket trevligt. Läget är perfekt och personalen mycket omtänksam och lyhörd. När Sara till slut bestämde sig att påtala att den stekta fisken var lite torr så satte köket direkt igång med att steka en annan firre efter hennes önskemål. Synd bara att hon redan var mätt. Rummen är jättefina och omgivningarna tysta, om man bortser från de märkliga ljud som primater som kallas bush babies (eg. Galago) ger ifrån sig om natten.

På onsdagen ger sig jag, Sara och Vidar ut med två fiskare för att fiska och snorkla i lagunen mellan barriärrevet och stranden. Vidar har pratat om att åka på fiskeutflykt i flera dagar, så vi bokade en fiskarna och deras båt för 20 dollar. Som agn har vi med oss en liten bläckfisk. Fiskedonen består av en lina med några krokar. Båten består av tre trädstammar, varav två fungerar som pontoner och den tredje som durk. Båten har ett litet segel i form av en trekant och istället för åror använder man långa skaft som man drar sig fram med genom att köra ned dem i botten och häva sig framåt. Till havs är det soligt, men innåt kusten ser vi hur det drar fram ett regnväder. Vi seglar ut några hundra meter och fiskarna börjar lägga i reven med agn. Vidar är lite otålig och frågar hela tiden om när det är hans tur. Nån timme in i fiskseglingen tar kapetenen mig och Sara för snorkling innanför barriärrevet, där det är så grunt att man kan stå. Just nu är det egg, så revet ligger synligt och kan beträdas. Vi snorklar runt bland små, och lite större fiskar. Ibland blir det så grunt att man är lite orolig för att sticka sig på sjöborrarna som ligger i alla skrevor vrån längs revet. Kaptenen tar några sjöborrar och krossar dem för att komma åt innanmätet. Min första tanke är att han ska be oss smaka, men det visar sig att han vill använda det för att locka fram fler fiskar. Han slänger i köttet och vips är vi omringade av en massa tropiska fiskar i alla tänkbara färger. Man kan mata fiskarna ur handen, men det kändes inte helt behagligt måste jag säga. När vi precis ska till att avsluta snorkligen råkar Sara vackla till en smula när hon står på botten. Hon trampar på en sjöborre, vars släkte nu får sin hämnd efter den nesliga behandligen tidigare. Taggarna tränger igenom gummisulan till hennes standskor och tre stycken sitter fast i hennes fotsula. “Farligt” säger kaptenen på italienska. Jag är osäker på hur detta ska tolkas. Sjöborrar kan vara giftiga, men jag känner inte till i vilken omfattning ännu. Väl i hamn försöker vi ta bort de resterande delarna med hjälp av pincett, men de sitter så djupt. En liten undersökning på internet ger oss lugnande information. Sjöborregiftet torde inte ge upphov till annat än visst obehag. Värre än så blir det inte heller som tur är.

Dagen innan har jag gjort en liten promenad i det grunda vattnet och ska till att ta ett foto över utsikten med min telefon. Tyvärr så fastnar den lite illa i byxfickan så jag råkar tappa den i plurret. Jag får upp den snabbt, torkar av den så gott det går och den fortsätter fungera normalt som tur är. Tyvärr visar det sig att den därefter inte längre går att ladda, så resten av veckan får jag gå telefonlös. Kvällen samma dag råkar Siri tappa sin platta i golvet, utan skyddet på, så skärmen pajar. Sedan några dagar tillbaka är det båda på reparation, men det har visat sig svårt att hitta reservdelar, så i stället för att vänta den sedvanliga timmen som det brukar ta att reparera grejer i Kigali, har jag nu väntat två dagar på resultat.

Höjdpunkten på Zanzibarresan inträffar på långfredagen då vi har bokat plats på en snorkelutflykt. Resan börjar per bil som tar oss norröver till en småbåtshamn som bildar utgångspunkt för utflykten. Vi får en egen guide och en mindre båt med två besättningsmän för ca 180 dollar. Solen skiner åter till havs, men på land drar det fram flera oväder. Det börjar blåsa upp en smula. Första anhalt är ett barriärrev beläget ca 2 km utanför huvudön. Här ligger flera båtar för ankar och i vattnet är det massor av snorklare och dykare. Djupet varierar här, som djupast är det ca 30 meter. Vidar är lite för skraj för att hoppa i tillsammas med oss andra, trots att guiden har slängt i en boj som man kan hålla sig i. Siri vågar emellertid hoppa i, men avslutar efter några minuter. Hon blev nog lite nervös över det främmande elementet, plus att det vara hennes första snorkeltur. Havet började också bli lite vågigt. Men under oss öppnar en fantastiskt undervattensvärld, med massor av liv, stort som smått. Inga barracudor eller hajar dock. Jag såg faktiskt en delfin som pilade fram några meter under mig på den liten djupare delen av revet där vattnet är mörkblått snarare än ljust grönt. Efter ca 30 minuter på detta rev hoppar vi åter i båten och söker oss till ett rev som ligger lite mer i lä bakom en ö. Här är vattnet lugnare och Siri känner sig säkrare på vad som väntar. Hon hänger nu med på hela snorkligen och guiden är ständigt vid hennes sida, förklarar vad de ser och hjälper henne med snorkligen. Detta ställe är inte sämre än det andra, men är mer flackt och saknar de lite djupare, mörka delarna. Snorkligen här är lite mer barnvänlig, emn Vidar väljer att hålla besättningen sällskap och betraktar det hela från båtsidan. Denna fantastiska utflykt kommer till ändå någon timme senare.

Lördagen blir en regnig dag, fast temperaturen faller inte under 26 grader för det. Söndagen ger oss en solig och fin avslutning på vår vistelse, för på måndagen är det dags att plocka ihop och bege sig till flygplatsen. Vi hinner med en del solande och bad innan det är dags att sätta sig i taxin med riktning söderöver. Vi flyger en kortis till Dar-Es-Salam och byter flyg. Detta flyg visar sig ha ett stopp i norra Tanzania, vid flygplatsen Kilimanjaro. När vi närmar oss flygplatsen söderifrån ser vi den mäktika vulkanens silhuett mot solnedgången i väster. Vi anlände lite för sent för att se berget i dager tyvärr. Från Kilimanjaro flyger vi västerut, över delar av Victoriasjön, mot Rwanda. Vädret i Kigali är lite kyligare än vad vi vant oss vid under föregående vecka, men det är skönt att vara hemma i Kigali igen.

 

 

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s